Välkommen Esther

Dagen startar med att jag och dottern kliver upp och äter frukost tillsammans innan jag följer henne till förskolan.

Hon springer glatt iväg och leker med sina kompisar och jag blir alldeles varm i mammahjärtat av att hon trivs så bra på förskolan.

Väl hemma igen värmer jag på lite kaffe och sätter igång med ett av veckans projekt jag planerat - att lägga upp gardiner. Jag börjar med en längd i köket och blir klar strax innan kl 11 då jag bestämmer mig för att äta lunch. 

Runt 11:20 börjar jag få molvärk. Jag skriver det till mamma som skulle komma över med tygblöjor som hon lagat åt oss. Mamma säger att hon packar en övernattningsväska och tar med för säkerhets skull. Jag tänker att det är extra viktigt att jag får i mig energi nu medan jag kan äta, så jag sätter mig på pilatesbollen framför TVn och äter lunch. Molvärken övergår ganska snart i regelbundna värkar, ca 4-5 min intervall. Dom är dock inte särskilt starka, utan jag kan fortfarande prata genom dom utan problem. Däremot blev det snabbt tufft att stå raklång under en värk, jag ville hellre stå framåtlutad och gunga fram och tillbaka. Min man (som jobbar hemifrån) packar klart BB väskan och ringer sen förlossningen för att stämma av med dom. Barnmorskan vill prata med mig och hon tycker det låter som att jag är i latensfasen. Hon råder mig att ta två Alvedon och hoppa i badkaret och ringa tillbaka när värkarna är mer intensiva. Jag struntar dock  i dom råden då jag är rädd att det ska gå för fort då eftersom dottern föddes fort. Istället fortsätter jag ta värkarna på pilatesbollen framför TVn. Nu stod jag på knä på golvet och lutade mig över pilatesbollen, vilket funkade väldigt bra. Mamma hjälpte till att trycka över höfterna ibland. 

Efter typ en timme upplever jag att värkarna blivit något starkare, men jag är framför allt bara orolig för hur snabbt det ska gå, så vi ringer förlossningen igen och meddelar att vi önskar komma in. Barnmorskan kollar om det finns plats, vilket det gör och hälsar oss välkomna. 

Vi parkerar utanför förlossningen strax efter kl 14 och åker upp. Det är väldigt lugnt på förlossningen och vi möts av 5-6 barnmorskor vid entrén. Efter inskrivning får vi rum 23 med barnmorskan Emma och undersköterskan Karin. Dom ställer lite frågor och föreslår att göra en vaginal undersökning för att få ett hum om hur långt gången jag är, vilket jag går med på. Barnmorskan undersöker mig och uttrycker förvånat att jag är 7 cm öppen! Hon frågar sen om jag önskar bada, vilket jag vill, så undersköterskan går iväg hämtar förlossningspoolen. Min man går samtidigt iväg för att parkera om bilen och hämta våra väskor. 

Jag ställer mig i fönstret och gungar och andas när värkarna kommer. Barnmorskan hjälper mig genom att trycka på höfterna emellanåt. Hon frågar om det är okej att sätta infart i handen och jag säger att jag helst inte vill det, vilket hon är fullt förstående för. Hon säger att hon ska dubbelkolla vad läkaren anser, men att valet är mitt. Hon kommer tillbaka kort därpå och säger att läkaren var helt lugn med att låta mig slippa infarten, så vi skippar den. Så skönt! Jag känner mig respekterad och lyssnad på, vilket är otroligt härligt. Barnmorskan hade även läst i min journal från MVC att jag vill undvika smärtlindring, vilket hon också respekterar. När min man kommer tillbaka med väskorna får barnmorskan även mitt förlossningsbrev som hon läser och säger att det är jättebra. Hon är så lugn och trygg och 100% på min sida. Jag smsar vår doula Malin och säger att hon gärna får dyka upp så fort hon har möjlighet ifall det går fort. 

Strax efter kl 15 är poolen fylld och jag hoppar i badet efter att min man fixat ljusslinga och musik. Så fort jag kommer i vattnet känner jag hur kroppen slappnar av och värkarna avtar lite. Jag får längre värkvila (säkert upp emot 5 minuter ibland) och värkarna är inte alls lika smärtsamma. Det var såå skönt att få den pausen. Vi sitter och myser där inne och jag ber om en nötcreme för jag vet att snart kommer det bli tuffare igen och då är det bra att jag fyllt på med energi redan. Jag ser även till att dricka regelbundet, både rent vatten och vätskeersättning. När jag börjar känna mig lite kissnödig kliver jag upp och kissar, för jag vet att en full blåsa kan försvåra för bebis att komma ner i födelsekanalen, så jag ser till att kissa regelbundet (tror jag klev upp och kissade 3 ggr under loppet av 2h eller nåt). 

Malin dyker upp runt 15:30-16 tror jag och sätter sig inne i badrummet med mig och mannen. Värkarna är fortfarande fullt hanterbara och vi pratar på mellan värkarna. Jag kommenterar på hur annorlunda det är denna gång eftersom jag kan vara med på ett helt annat sätt. När första barnet föddes blev värkarna fort så otroligt intensiva utan någon värkvila, så då blundade jag i stort sett genom hela förlossningen och kunde inte prata. Så är inte fallet alls denna gång, utan vi pratar mellan värkar och när värken kommer ställer jag mig på knä och hänger över poolkanten och djupandas medan mannen trycker på min ländrygg. 

Så hänger vi ganska länge. Emellanåt kommer barnmorskan in med doptone för att kontrollera att bebis mår bra. Jag hade gått med på denna typ av intermittent avlyssning, men det är ändå lite jobbigt när det är dags. Även om barnmorskan är en riktig kämpe och hänger i alla möjliga obekväma ställningar för att komma åt min mage utan att jag behöver ändra ställning så förstörs flowet lite. Hon måste trycka ganska hårt på magen vilket är obehagligt, men jag är ändå tacksam för att det går att lösa på detta sätt. Hon frågade även innan jag hoppade i badet om det var okej att undersöka med CTG varannan timme enligt sjukhusets rutiner, vilket jag också accepterade sålänge jag kunde stanna i badet, vilket jag kunde. CTGn sätts på runt 16:50 och ska sitta på under 20 minuter. Det är stökigt att få den att sitta rätt men till slut sitter den på plats. 

Då värkarna fortfarande känns mindre intensiva föreslår Malin att kanske ställa sig upp en stund för att ta hjälp av gravitationen. Jag säger att jag kan prova det när CTGn plockats bort igen. Efter ett tag kommer barnmorskan tillbaka och säger att CTGn inte lyckats registrera kontinuerligt, så jag behöver ha på den lite längre. Under tiden som CTGn sitter på så blir värkarna intensivare igen och jag har börjat känna av ett större tryck neråt samt lite illamående. Jag säger till Malin att jag tror bebis är vid spinaetaggarna nu (runt kl 17:30). När CTGn väl plockas bort känner jag inte längre något behov av att ställa mig upp, utan det känns som att förloppet flyter på bra så jag håller mig i vattnet. Malin föreslår dock att byta position till att sitta med ett knä i golvet och ett knä upp medan jag vaggar fram och tillbaka, vilket jag tycker låter bra. Jag tänker på Bridget Teylors förlossningsvideo om att våga undersöka sig själv, så jag stoppar in två fingrar och får en chock när jag känner bebis huvud 4-5 cm innanför öppningen. Jisses, bebis var närmare än jag insett! Det peppade mig otroligt mycket och gav mig ny energi - snart får vi träffa vårt andra barn! 

Jag fortsätter vagga ett tag och klämmer min mans händer/armar vid varje värk. Runt kl 18 undersöker jag mig själv igen och känner då bebis huvud 2 cm från öppningen. Jag inser då att kroppen förmodligen kommer börja krysta snart. Och mycket riktigt dröjer det inte länge innan varje värk avslutas med att kroppen tar över och krystar lite. För varje värk krystar den lite mer, men jag lyckas ändå andas ganska bra genom värkarna. Under varje krystvärk håller jag handen över underlivet för att känna utvecklingen. Till slut känner jag hur huvudet pressas ut sakta, men när värken är över åker det tillbaka igen. Jag kommenterar högt och lite skämtsamt hur frustrerande det är att huvudet åker tillbaka och Malin bekräftar att det är för att mina vävnader ska hinna tänjas långsamt. Till slut kommer en lång krystvärk och jag känner huvudet födas fram. Direkt därpå känner jag hur hela kroppen krystas fram, så jag öppnar ögonen och tar emot bebis under vattenytan. Jag lyfter upp bebis och stannar just under vattenytan och kollar på bebis, och bebis kollar på mig. Sen lyfter jag upp det lilla knytet på bröstet och lutar mig tillbaka. I did it! Så sitter vi och bara myser hud mot hud ett tag. Barnmorskan frågar om hon kan ge k-vitaminsprutan där i badet vilket hon får, varpå bebis börjar gråta lite. 

Efter en stund flyttar jag närmare min man så han också får se vår lilla bebis. Han frågar om jag kollat könet, vilket jag inte gjort ännu, så vi kollar tillsammans. Vi glädjs tillsammans åt ännu en flicka ❤️ 

Efter ytterligare en stund kommer barnmorskan och frågar om jag vill föda ut moderkakan i poolen eller om jag vill kliva upp. Jag känner att det börjar vara dags att kliva upp, så jag får hjälp till sängen. Där sitter vi ganska länge och myser i väntan på moderkakan. Till slut föreslår barnmorskan att jag ställer mig upp eller bara testar att dra lite försiktigt i navelsträngen då hon tror att moderkakan redan lossnat men bara inte kommer ut. Så jag ställer mig upp med bebis i famnen och drar försiktigt i navelsträngen varpå moderkakan glider ut och jag och barnmorskan fångar den i navelsträngen. Moderkakan läggs i en plastpåse och jag får sätta mig i sängen igen. Barnmorskan frågar om jag vill bli undersökt om jag spruckit något, vilket jag vill. Hon undersöker mig och konstaterar att jag inte spruckit alls, vilket är en sån lättnad! När navelsträngen till slut är helt vit och slutat pulsera så får min man klippa av den. Bebis hittar bröstet under första timmen och ammar jättefint. Allt känns så bra och vi är så lyckliga! 

Vi fick världens bästa förlossning med världens bästa barnmorska och undersköterska. Malin var ett otroligt fint stöd och sån trygghet att ha med. Men bäst av alla var min man - min största trygghet och alltid lugn och stöttande. Hade inte klarat det utan honom ❤️