Välkommen Alfie!

I väntan på mitt andra barn har jag förberett mig inför förlossningen genom att gå på gravidyoga och hypnoyoga hos Malin på Yogamana. Fantastiskt bra verktyg. Med mitt första barn startade förlossningen av sig självt dagen efter BF, den här gången gick jag ”övertiden”. Jag tycker att beräknat födelsedatum bör tas för vad det är. Just ett beräknat datum, inte ett ”bäst före” som det ibland kan kännas som. 

Jag yogar, guppar och gör höftrullningar på pilatesboll men lillkillen väntar och väntar. När jag är 41+0 får jag göra ett ultraljud. De bedömer att han är lite liten jämfört med snittet och jag får göra extra kontroller på BB sthlm där jag bestämt mig för att föda. Det börjar pratas om igångsättning. Något jag inte vill. Min önskan och förhoppning är fortfarande att få en så ostörd fysiologisk födsel som möjligt.

Jag hinner göra två hinnsvepningar vid olika tillfällen och vi bokar in en tid för igångsättning lördag den 12 oktober, då skulle jag varit i 41+6. Jag tänker att jag inte ska fokusera så mycket på om det blir igångsättning eller inte utan bara fokusera på att få oxytocinet att flöda. Oro och stress över något som kanske kommer ske hjälper inte.

På torsdagen den 10 oktober är jag ute och går i trappor och backar i ösregnet. Jag har ingen regnjacka stor nog för att täcka magen så den får sticka ut i regnet. När jag kommer hem tar jag ett varmt bad. Inga känningar. Jag är uppe sent på kvällen. Efter att ha fått lite fotmassage av min sambo Peer går jag och lägger mig i sängen och läser.

Runt kl 00.40 känner jag av något som påminner om en värk. Min första förlossning gick snabbt så vi är förberedda på att den här antagligen kommer gå ännu snabbare. Vi ringde därför efter barnvakt på en gång. Deras taxi strular och det tar nästan en timme innan de kommer hem till oss. Under den tiden har jag hunnit ta en dusch och pratat med förlossningen på BB sthlm. Värkarna tilltar snabbt och från första känningen är de nu starka och regelbundna. Det är minst tre värkar per 10 min. Något som är nytt för mig. Med min dotter lyckades jag inte klocka värkarna. Vi säger hej då till vår dotter när barnvakt kommer och går ner till bilen. Vi åker hemifrån den 11 oktober kl 02.00. Nästan på en gång går vattnet i bilen. Det känns som att jag föder ut en vattenballong som spricker och det blir blött överallt. Jag halvligger i sätet och blundar. Vi kör från Nacka och jag tänker att det är långt till Danderyd. Att hantera värkarna i bilen är väldigt jobbigt men jag försöker att tänka på att hålla käken avslappnad och kroppen tung. Peer frågar om vi ska åka till SÖS i stället för BB sthlm. Jag säger att jag vill till BB sthlm. Jag känner hur värkarna ändras och går över till krystvärkar. Peer frågar igen, han säger att det är ca 20 min till BB sthlm och 10 till SÖS. Jag hinner tänka att om 20 min är han redan ute och säger: ”ta SÖS!”. Peer ringer till SÖS och säger att vi kommer. Han ber dem möta upp oss utanför om ca 5 min. I telefonloggen kan han se att samtalet avslutades kl 02.16. De möter upp med en rullstol men när de ser mig halvliggandes krystande i framsätet hämtar någon snabbt en bår istället. Det är fruktansvärt att behöva ta sig ut ur bilen och upp på båren men det går. I all hast har jag hoppat i gummistövlarna som var närmast till hands hemma i hallen. De jag hade på mig när jag var ute och gick i regnet. En av barnmorskorna försöker dra av dem i farten. Det känns som jag ska trilla av båren. Vi kommer in på ett förlossningsrum. Peer tillsammans med personalen hjälper mig över på sängen. Jag ligger på vänster sida med ena benet upp. Det är den ställningen jag önskat att föda i. Det är ca fem personer i rummet men ingen har tid att läsa mitt förlossningsbrev. Peer påminner om att det är viktigt för mig att någon läser det men det blir inte av. Jag får en oxytocinspruta i benet, något jag skrivit att jag inte vill ha. De vill ge en till men då säger jag stopp. De kämpar på med att sätta dit ctg för att kunna mäta bebishjärtljud. Ctg sitter inget bra och de vill istället sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. I mitt förlossningsbrev står det att jag inte vill ha det om inte absolut nödvändigt. Jag hinner förmedla detta till dem och de sätter inte någon skalpelektrod. 

Personalen är stressad. De känner inte mig och de har inte lyckats få någon bra överblick över hur bebisen mår. De vet att vid snabba förlopp kan bebisen bli medtagen och de säger till mig att bebisen inte mår så bra i magen och måste ut nu. De uppmanar mig att pusha så mycket jag kan. Även när jag inte har någon värk. Detta går emot min egen känsla. Jag känner mig inte orolig eller stressad. Värkarna är regelbundna och starka. Jag känner att han är snart ute oavsett om jag pushar på extra eller inte. Jag känner mig lättad över att vara på plats och vill helst av allt att de ska släcka ner, sänka tempot och framför allt, låta mig och bebis vara. Även det står i mitt förlossningsbrev: hands off och så ostörd krystningsfas som möjligt. Så blev det inte. De är där med fingrarna och ”hjälper till”. Jag trycker på extra för att de säger det. När huvudet är ute säger jag att jag vill ta emot honom själv. Något Malin uppmuntrade mig till att göra. Jag håller först om hans huvud och fångar sedan upp kroppen. Jag får inte det bästa greppet och behöver lite hjälp av barnmorskan men det är ändå en otroligt häftig känsla.

Kl 02.36 den 11 oktober är han född. Vi är alltså i förlossningsrummet i ca 10 min innan han är ute. Han gnyr och gnäller men är lite medtagen. Personalen gnuggar honom för att han ska börja skrika. De pratar om att ta iväg honom. Även det har jag tydligt skrivit i mitt förlossningsbrev, att inte separera mig och bebis om inte absolut medicinskt indicerat. Jag säger att de får göra det de måste medan han ligger på mitt bröst. De respekterar det och efter tre minuter skriker han för fullt och börjar kort därefter amma. Han är pigg och stark. Det är kärlek vid första mötet ❤️ Jag frågar sen barnmorskan om han faktiskt mådde dåligt inne i magen. Hon svarar att det nu i efterhand inte fanns något som tydde på det. De hade möjligtvis råkat få in mina hjärtljud istället för bebisens på sin mätning.

Jag får en grad ett bristning som sys efter att moderkakan kommit ut. De trycker på magen för att se till att livmodern drar ihop sig. Vi får vara själva på rummet och äta våra mackor medan lilla Alfie ammar och pustar ut. Han väntade länge i magen men när han väl bestämde sig för att komma ut, då skulle det gå snabbt! Han vägde 3456 g och var 49 cm lång. 

Kram Jonna!