Välkommmen Leon
Min förlossningsberättelse
Det var torsdag den 27 oktober och bf+8. Jag hade fått tid för ultraljud för att se så han mådde bra där inne. Dagen innan hade varit tung, många tårar och jag var verkligen less på att vara gravid.
På ultraljudet kan dom sa att allt ser fint ut, massa fostervatten och han ser ut att trivas där inne.
Det var ju såklart positivt men i den stunden ville jag bara få höra att det skulle sätta igång snart. Dem såg på mig att jag var helt slut och psykiskt tärde det.
Om jag bara får ett datum för igångsättning så tror jag det kommer komma igång av sig själv sa jag. Ett datum för igångsättning sattes till söndagen samma vecka.
Det blev fredag och efter lunchtid började han leka rövare där inne. Det sparkades som aldrig förr och började googla om det kunde vara ett tecken på att det skulle köra igång, fick fram att det var motsatsen. Så jag la mig för att vila. Några timmar senare kände jag en svag känsla av mensvärk men tänkte mer att det var för att han fortfarande hade boxningsmatch där inne. Klockan blev åtta och Idol hade precis börjat på tvn, jag känner att jag skulle behöva gå och kissa så ställer mig upp när jag känner att det rinner ner på benet. Säger till min man att antingen gick vattnet nu eller så kissa jag på mig. Men det var så lite så gissade på de sistnämnda. På toaletten märker jag att slemproppen gick. Känner av den där mensvärks smärtan något mer men vågar inte hoppas att det är igång. Går tillbaka till sängen och följande timma ökar smärtan och jag förstår att värkarna kanske är igång. Klockar dem och är ca 1min långa och har 2 stycken per 10e minut ungefär. Jag börjar få ont men tänker att denna smärtan är nog ingenting vad som komma skall. Är också förstföderska så förväntar mig att det kommer ta många timmar innan det är igång påriktigt.
Jag ringer Malin vår doula för att berätta att jag tror något är på g. Vi pratar om hur det känns och vad jag behöver, både jag och Malin tänker att detta kommer ta ett tag och bestämmer att vi ska pratas vid dagen efter om det inte händer något annat under natten.
En timme senare har jag så ont att jag måste ställa mig i duschen och jag ber min man klocka värkarna. Jag har 3-4 värkar på 10 min och nu känner jag att vi kanske måste ringa in till förlossningen för att se vad dem säger. Dem pratar med min man en stund och vill sen prata med mig. Jag tar värkarna samtidigt och har nu svårt att prata. Dem säger att vi absolut ska komma in nu under natten men behöver inte skynda oss in. Jag tänker att jag får väl ta dem där värktabletterna som man skulle göra och får försöka vila i sängen eller något. I samma veva som jag går tillbaka till sängen ringer min man sin syster som är barnmorska. Jag har verkligen ont här och försöker bara fokusera på andningen. Vi har på högtalaren och mitt i allt ber jag min man hämta en hink för jag måste spy. Min mans syster hör hela förloppet och hur jag får ännu mer intensiva värkar och säger då till min man att det är dags att packa ihop våra saker och beställa en taxi. Allt går ganska fort här, jag minns att i taxin kändes det som jag hade värkar konstant. Våran gulliga taxichaufför förstår allvaret och hjälper oss in med allt på nya karolinska där vi valt att föda.
Jag ber om att jag vill ha ett rum med badkar. Här tror jag ändå att jag är såpass öppen att vi ska få stanna men att det ändå är långt kvar. De säger att vi ska göra undersökningen först innan jag kommer få mitt rum.
Mitt mål var att försöka klara mig utan smärtlindring så mycket som möjligt. Men precis innan undersökningen säger jag till min man, jag ska ha den där j*vla epidralen för kommer inte klara smärtan om den känns såhär i början. Dem undersöker mig och hon säger att här kommer jag få stanna eftersom jag är öppen 7cm. Jag kan knappt tro det och får sån pepp. Här hade jag trott att jag överdrev smärtan och var knappt öppen. Jag tittar på min man och säger bara, okej nu kör vi. Klockan är strax innan halv 1 på natten och nu ringer vi till Malin och mitt barnmorske team kommer in för att ta mig till rummet vi ska vara i. Vi pratar bedövning och då jag blöder en del vill dem hålla koll på mig så badet är inget alternativ. Jag säger att jag vill börja och testat lustgasen och att vi sen tar det därifrån.
Nu går jag in i någon bubbla och hör knappt dem andra i rummet. Jag tar varje värk med lustgasen. Jag minns att jag hör när dem säger att jag är nio centimeter öppen. Jag kollar också på klockan i rummet och tänker okej vi kör detta på en timma. Jag är ganska snabbt öppen 10cm och inte långt efter det är krystvärkarna igång. Här tar jag bort lustgasen, vill någonstans vara helt med och kunna lyssna samt följa min kropp. Jag har ingen aning hur jag ska göra men med hjälp av alla runtomkring, andningen och att försöka vara så närvarande jag kunde kom en frisk kille ut 29 oktober 03.01 mindre än tre timmar från att vi kom in till bb. Jag hade ett fantastiskt team bakom mig, min man, vår doula Malin och personalen på nya KS. Min barnmorska var helt fantastisk och jag kände ett stort förtroende för henne direkt.
I efterhand när vi har pratat så har jag förstått hur lugn och trygg min förlossning var. Det var mörkt och tyst i rummet, ingen som störde. Man samtalade med varandra genom ögonkontakt och kroppsspråk. Alla visste sin plats och vad dem behövde göra. Man lät mig få gå in och vara i min bubbla och ha kontrollen över min förlossning.
Att föda barn är det mäktigaste jag har upplevt. Jag fick en revansch från att vara förlossningsrädd till att få uppleva denna fantastiska förlossning. Tro mig att föda barn gör ont, en sm??rta som inte går att beskriva. Men att få vara i bubblan, ha kontrollen, föda ut mitt barn och sen få upp honom på bröstet. Det ögonblicket tar bort all den smärtan och jag skulle kunna göra det om och om igen. Kvinnokroppen är helt fantastisk och vilken superkraft vi har.
Att vi tog hjälp av Malin och förberedde oss genom föda utan rädsla tekniker gjorde så mycket för mig. Jag kände mig trygg med Malin från första stund och är så tacksam att hon stötta, fanns där och trodde på mig genom denna resan. Jag fick det stöd och lugn som jag behövde för att våga tro på mig själv och släppa rädslorna. Det i sin tur tror jag bidrog till denna helt fantastiska förlossning.
🙏🏼🤍
Vill du lämna din berättelse?
Du behöver inte vara en klient till mig utan alla kan höra av sig för att få sin berättelse publicerad. Ditt bidrag kan göra skillnad och bidra till andra kvinnor och deras upplevelser. Lång eller kort, med eller utan bild väljer du.
Jag är så nyfiken att få läsa om just din berättelse så varmt välkommen att ta kontakt.