Välkommen Bonnie!

Sista dagen på semestern och ni vet hur det kan kännas både skönt med rutiner men samtidigt vill man inte att semestern ska ta slut.

Jag skulle till min bästa vän och vara barnvakt som ett mysigt avslut på semestern. Jag skulle ändå bara jobba tre veckor och sen gå hem en vecka före BF. Eftersom det är mitt första barn tänkte jag att det fanns tid. Men ni vet att livet inte alltid går som man tror. Den dagen blev jag överraskad med en baby shower från mina vänner och bebis överraskade oss alla när vattnet gick på kvällen v. 35+5.

När vattnet gick var känslan lite som att kissa på sig men att det inte gick att stoppa.

Vi ringde in till förlossningen och fick komma in på kontroll  även om de i telefonen trodde mer att jag hade kissat på mig än att vattnet gått. Väl inne gjordes kontroller och det konstaterades att det faktiskt var vattnet som gått så jag fått tidig vattenavgång. Vi fick åka hem med en tid för kontroll dagen efter eftersom jag inte kände något och inte känt något alls innan.

Vi kom hem packade något i en väska i fall förlossningen skulle dra igång, handtvättade en pyjamas till bebis och somnade. En speciell känsla att tänka på att man nu bara kan åka med och försöka rida på alla vågor som ska komma.

Jag vaknade på morgonen och hade lite känning av mensvärks känsla i ryggen.

Förmiddagen gick och mensvärken tilltog, jag gissade på att att jag hade lite förvärkar. Jag satte på tens och fick lindring. Vi åkte på kontroll och känslan fortsatte, kurvan visade någon form av värk in emellan men läkaren informerade om att man inte skulle sätta igång på en vecka eftersom man ville in i vecka 37. Vi fick en ny tid någon dag senare. Nu var det bara åka hem och leva vidare, trodde vi.

Under eftermiddagen fortsatte jag använda tens och det blev mer intensivt.

Efter några timmar tog vi tid och vad jag trodde varit förvärkar blev tätare. Vi pratade i telefon med min mamma och hon påpekade att det var tre till fyra minuter mellan värkarna och vi insåg att det inte var förvärkar. Tensen hjälpte till viss del fortfarande men högt tryck var verkligen vad som lindrade smärtan. Vi ringde förlossningen när det var två minuter mellan värkarna och de sa åt oss att ta receptfri smärtstillande och ta en dusch eftersom jag inte tagit någon smärtlindring ännu. Jag förklarade att min mamma själv hade ett snabbt förlopp men de trodde det ändå var lugnt. Min bästa vän kom förbi med ett babyskydd och en goodie bag värkarna blev tätare och känslan av att kräkas under värken blev starkare. Nu sa både min sambo och min bästa vän att vi borde åka in eftersom värkarna kom såpass tätt. Jag ville helst bara vila mellan och hade egentligen inte lust att åka någonstans men vi begav oss mot bilen. Vi ringde förlossningen igen men samtalen kopplades inte fram.

19:37 skickade min sambo ett SMS till sina föräldrar att vi gick in.

Värkarna kom med ungefär en minuts mellanrum. När vi väl kom in efter samtal i porttelefonen om att telefonen inte fungerade, konstaterades att jag var åtta cm öppen och kräk-känslan jag haft var egentligen att krystvärkarna närmat sig för när de nu kom ännu kraftigare var det skönt att få trycka på. Det blev en väldig fart och barnmorskan hjälpte mig i andra kläder. Hon frågade om smärt lindring och annat, som jag var så glad att vi pratat om med Malin så jag kunde göra medvetna val. Vi fick ett rum längre ner men kom inte hela vägen dit. Istället fick vi svänga av tidigare och hoppa upp för bebis ville ut, NU. 20:17 kom hon, vårt egna mästerverk och förlossningen blev egentligen allt jag önskat även att det hände vid en oväntad tidpunkt och bara en kort stund på förlossningen. Helt plötsligt var vi glada att vi bodde nära och åkte in när vi gjorde. 

Innan förlossningen hade vi varit hos Malin vilket hjälpt oss enormt. Min sambo fick ett uppvaknande av det och vi kunde förlita oss på varandra så bra. Höfttrycket var det som hjälpte mig bäst under förloppet tillsammans med tens. Det var också den smärtlindring som jag använde. Med det snabba förlopp som blev när vi var på förlossningen var det skönt att vi både visste lite av vad som skulle kunna hända. 

Vi är så glada att vi gick till Malin och för det stöd hon erbjöd oss.

Även om jag inte hann skriva förlossningsbrev, ha avstämning med min egna BM eller hann förbereda något så blev allt så bra.  Jag skulle säga att förlossningen var en sjukt häftig upplevelse som jag är så tacksam att jag fick uppleva.